Man får till slut bestämma sig för att gå... även om det är långt hem, kallt och mord är inne, man är trött och lite berusad men man vet att pizzan i kylen kommer göra jobbet!

Efter en väldigt tankspridd promenad och med en belåten mage börjar lätt den del av hjärnan som står för skrivandet kittla lite och man bestämmer sig för att åtgärda.

En händelserik dag i någon bemärkelse... spelning som slutade i en fest utan klimax eller något som ens var i närheten av ett klimax... Allting behöver fan ett klimax... annars kan det lika gärna stanna hemma och aldrig mer se ljuset från solen.

Det är tur att det finns saker/personer som får en at le när annat/andra misslyckas med det. Och det är sakerna/personerna som får en att le som, när dagen kommer till sitt slut, förtjänar vad man i medicinska termer skulle kalla en "bamse kram" dvs en kram som på ett eller flera sätt känns trygg, varm och som samtidigt säger "jag bryr mig om dig" eller "snälla stanna..."

Steget efter "bamse kram" är "bouting kram" och steget efter det är "sensei kram"... ingen har dock överlevt en "sensei kram" ty den är så fruktansvärt hård pga av de tusentals sprudlande känslor som styr den... en "sensei kram" kan alltså inte kontrolleras av den som delar ut den men det är ett vackert sätt att dö på....

 "Eaaaaaagle!"